Senaste teve-intervjun 2015

onsdag 14 april 2010

Hur ser jag på mig själv som kvinna, människa, författare och förläggare?


Tja, om man jämför med bilden är den talande vad det gäller känslan av att vara kvinna.

Som människa har jag alltid gått till försvar för de svaga, de som är utsatta och inte klarar eller orkar försvara sig. Det beror, antar jag, på att jag varit utsatt själv.
För mig är det viktigare att rosa än att risa!

Som författare känner jag mig hela tiden obegåvad, det vill säga jag kan bättre, jag vill bättre och jag ska minsann bli bättre. Så kommer jag att känna tills jag dör.
Varje bok jag motvilligt lämnat ifrån mig till tryckeriet är lika ångestfylld Vad har jag glömt? Har jag gjort allt som korrekturläsarna påpekade? Är den verkligen klar för tryckning? Våndan är obeskrivlig. För att inte tala om när boken är tryckt och klar.Jag håller boken i handen och vågar inte ens öppna den. Tänk om de som läser den inte gillar den här... fast dom gillade de förra böckerna. Ja, det är ett rent helvetiskt pågående som inte tar slut.

Det tar inte slut förrän jag påbörjat nästa deckare, då glömmer jag raskt alla tidigare. Så till den milda grad att om jag ska införliva något som har hänt i den nuvarande, från det som hänt i de tidigare, som ett sätt att uppgradera och hjälpa nya läsare, ja då måste jag "söka orden" i mina gamla manus. Allt sitter inte i hjärnkontoret!

Som liten (mikro) förläggare tar jag emot många manus och bestämde till slut att ge ut Glenn Forrestgates bok, När mardrömmen blev sann. Det är en självbiografi, vilket jag ska förklara vad det innebär, eftersom det av kommentarerna att döma på Monica Antonssons sida, finns många som inte är införstådda med vad det innebär.

Ordet Självbiografi betyder: Bok med någons samlade levnadsminnen.

Det är en persons minnen som berättas. Ingen kan säga att det inte är sant! För hur du minns ditt liv stämmer troligen inte överens med hur andra minns dig eller olika händelser.

Böckerna Gömda och Asyl som skrevs av Trixa Marklund kan inte ens jämföras med ordet Självbiografi, eftersom det var inte Mia Eriksson (fingerat namn) som skrev böckerna. Dessa böcker kallades inte självbiografier utan böcker "som var sanna och tagna direkt ur verkligheten och som kunde verifieras med hundratals dokument, som Trixa hade i en låda på vinden. Vilka inte har visats fram till dags datum.

När jag tog emot Glenn Forrestgates manus ville jag ha dokument som bevisade hans story om helvetet han hade haft med Melinda (fingerat namn) och jag fick de som bevisade att Glenn Forrestgate hade fått utfärdat besöksförbud gentemot Melinda och att han, utan teknisk bevisning, enbart på sitt ord bekände ett brott som han inte begått, bara för att slippa undan Melinda och överleva.

Nu mår Glenn förhållandevis bra, han har skapat sig ett nytt bra liv med en ny fru och två finfina bonusbarn och sin son, vilket gläder mig.

Sant är att det alltid finns två sidor på ett mynt och att en berättelse aldrig kan ge 100 procent av sanningen. Det är som när det händer en olycka och polisen tar vittnesuppgifter. Tio personer såg olyckan och har tio olika uppfattningar om vad som egentligen hände.

Jag har i alla fall upptäckt att vara förläggare är inte heller obekymrat eller enkelt. Men jag ångrar inte för en sekund att jag ( och min man Thommy som är min klippa) bestämde oss för att ge ut Glenn Forrestgates bok, för jag är övertygad om att det finns många män som blir slagna av kvinnor men inte vågar berätta i risk för att ses som "kärringar" av andra män som ser sig själva som rejäla machos.

Kvinnor skriver kärleksbrev till manliga seriemördare. Varför? I Knutby vet alla vad som hände, och pastor Helge Fossmo gifte sig i fängelset med en beundrarinna.

Nej, världen är inte klok, men den kan aldrig bli sämre av en bra bok!

Ramona

Här kan du köpa Glenn Forrestgates bok När mardrömmen blev sann. Eller också gå in på bokhandel nära dig.
Adlibris
Bokia
Bokus
CDON


Vill du lägga in en bevakning på min senaste deckare Mord under Tjörn Runt kan du göra det på

När mardrömmen blev sann, en artikel av Ingrid Carlqvist som är tänkt att ingå i ett större reportage om våld i nära relationer.


Innan jag låter dig som läsare ta del av Ingrid Carlqvist artikel om Glenn Forrestgate och hans självbiografi " När mardrömmen blev sann" vill jag att du tar dig en titt på kvinnan till vänster.

Vid fler tillfällen har Glenn Forrestgate beskrivits utifrån sitt yttre.

Biffig bredbent, var Unni Drougges kommentar i sin blogg.

Full av tatueringar sitter han hos Malou von Siwers i Efter tio med svällande muskler, skrev Monica Antonsson i början av sin recension.

Vi kvinnor blir skitförbannade när vi bedöms efter vårt yttre och med all rätt. Det är människans inre som ska räknas. Men gör det verkligen det?


Nedan Ingrid Carlqvist artikel:


I nästan tio år stod Glenn Forrestgate ut med slagen, sparkarna och förnedringen som hans flickvän utsatte honom för.


– Det föll mig aldrig in att slå tillbaka. Man slår inte kvinnor, punkt slut, säger den välpumpade gyminstruktören Glenn Forrestgate som nu skrivit en bok om sitt helvete.

När mardrömmen blev sann heter boken som finns hos bokhandlarna. I den beskriver Glenn rått och naket hur hans flickvän genom sin svartsjuka och sitt enorma kontrollbehov omöjliggjorde alla hans yttre kontakter. Till sist var det bara han och Melinda kvar, i en allt sjukare relation.

– Det tog mycket lång tid innan jag förstod att hon var psykiskt sjuk. Jag trodde hela tiden att jag kunde hjälpa henne. Om jag bara gjorde si, om jag bara inte gjorde så …

Vännerna reagerade och snart umgicks de inte med någon, Glenn förlorade till och med kontakten med sin son under åren med Melinda. Varje dag och varje natt var ett helvete av verbala kränkningar, timslånga promenader mitt i natten och slag och sparkar som haglade över Glenn. Minsta småsak kunde utlösa Melindas vrede, men trots all misshandel slog han aldrig tillbaka.

– Jag skäms inte över att jag inte slog tillbaka. Jag är stor och stark, tränar mycket och har ett förflutet i fotbollsklubbarnas firmor men jag slår inte kvinnor. Så är det bara.


När Melindas sjukdom övergick i en fullt utvecklad psykos ringde Glenn äntligen efter hjälp. Han ringde akuta psykteamet på S:t Görans sjukhus och när de kom tillsammans med polisen slängde Melinda ut alla möbler från balkongen på sjätte våningen och hotade att hoppa. En polis lyckades övermanna henne och med handfängsel fördes hon bort.
Poliserna tittade på Glenn, på det intorkade blodet i ansiktet där Melinda slängt ett hålslag på honom. De uppmanade honom att polisanmäla misshandeln men när Glenn vägrade gick de.

– Många killar vill till varje pris ta hand om sin kvinna och att slå henne är helt otänkbart. Hur hon än behandlade mig så tänkte jag bara ”jag är ingen golare”.

Efter två veckors inlåsning på psyket fick Melinda permissioner och nu hade hon fått en ny idé om hämnd i huvudet – för att sona det han gjort skulle Glenn in på dårhuset! Och efter en attack där Melinda högg en spegelskärva i Glenns mage och bröst upprepade gånger anmälde han sig själv för kvinnomisshandel och lyckades efter en farsartad rättegång bli dömd till rättspsykiatrisk vård.

– Jag var så lycklig när jag häktades med fulla restriktioner. Det var första gången på flera år jag fick vara i fred för Melinda.
Det har tagit Glenn Forrestgate nästan tio år att bearbeta händelserna och skriva en bok. Alla de stora förlagen tackade nej och först när han fick kontakt med deckarförfattaren Ramona Fransson, som ger ut böcker på egna förlaget Anomar, fick han napp. 30 mars kommer När mardrömmen blev sann. (Boken är ute, min anm.)
 – Jag hoppas verkligen att boken väcker debatt, att den kan få människor att förstå att det är psykisk sjukdom och inte kön som ligger bakom misshandel i nära relationer.

Alla är välkomna att kommentera, men personangrepp är inte tillåtna. De kommer att tas bort!
Ramona

Här kan du köpa Glenn Forrestgates bok När mardrömmen blev sann. Eller också gå in på bokhandel nära dig.
Adlibris
Bokia
Bokus
CDON


Vill du lägga in en bevakning på min senaste deckare Mord under Tjörn Runt kan du göra det på