fredag 9 juni 2017

Tandlossning, implantat, tandprotes och nya tänder. Reumatisk artrit och parodontit.





Så här ser jag ut idag den 9 juni!













Så här såg jag ut den 17 januari 2017. Detta efter käkkirurgens operation. Bakom stygnen sitter implantaten som ska härbärgera de nya tänderna. Dessutom blev jag som en fotboll i ansiktet då jag drabbades av infektion som krävde en penicillinkur.

Mina tandproblem började redan i lågstadiet när jag gick i skolan i Borås. Jag var sju år, 1963, och tandläkaren som vi skickades till var en arg läskig kvinna vars enda ord var "gapa"!

Vi var alla skräckslagna inför ett besök hos henne. Därför förföljde tandläkarskräcken mig i hela mitt unga liv. Efter att jag fyllt sexton blev det inte ett enda tandläkarbesök förrän jag var över tjugo år. Inte heller den tandläkaren var pedagogisk när han lagade hålen mellan mina framtänder. Ingick antagligen inte i utbildningen på den tiden. Så skräcken höll i sig.

När jag var 23 år dog plötsligt en av mina framtänder. Det visade sig vara en genetisk skada och även om mina tänder alltid varit vita och fina utseendemässigt sett har de varit sköra i överkäken. Tandlossningen började vid ungefär samma ålder. Jag blev remitterad till en paradontolog när jag var drygt trettio år och i över ett års tid rensades mitt tandkött med ett minispett. Inför varje behandling stoppade jag i mig 25mg Stesolid och fick naturligtvis också bedövning. Det kostade massor men hjälpte inte särskilt mycket och var skitjobbigt.

Jag är rökare, om nu någon undrar och tror att det är orsaken till min tandlossning. Men jag har också fibromyalgi, och RA i blodet och det är också något som kan orsaka tandlossning, vilket  vetenskapliga undersökningar visat.  Förutom de sjukdomarna har jag också diskdegeneration mellan 3-4-5 ryggkotan och höger höft, men det påverkar inte tänderna förutom att jag biter ihop av smärtor ibland.
Och så finns det många människor som aldrig rökt och trots det har tandlossning och sköra tänder, sedan finns det de som sköter sina tänder exemplariskt, men inte ens det hjälper. Självklart hade det varit bättre om jag aldrig börjat röka, men nu är det som det är. Som åttaåring stod jag på huvudet i asfalten när jag klättrade på ett murket klätterställ. Vaknade upp i min säng med hjärnskakning och med en läkare på sängkanten. Om det fallet skadade mina tänder i förlängningen vet jag faktiskt inte. Det var inte så noga med undersökningar på den tiden ...

År 2006 fick jag också implantat i de bakre regionerna i överkäken och dessa har fungerat utmärkt. Även framtänderna blev tillsnyggade. Men på hösten 2016 började även framtänderna att glida isär och jag fick varbildning. Så det tandläkarbesöket bekräftade att det var dags för implantat även där.

Det som varit otroligt positivt i hela eländet var att maken gjorde sina framtänder samtidigt, men av en helt annan orsak. När han var femton år jobbade han extra som mopedbud och krockade med en bil. Hans framtänder trycktes in av smällen och de åtgärdades med det som fanns till buds på den tiden. Det höll fram tills 2016 då han märkte att tänderna skallrade när han pratade och att de helt enkelt hängde löst.

Så den 12 oktober 2016 drog maken ut sina fyra framtänder och en sidotand, och det gjorde inte ont. Därefter var det min tur den 26 oktober, och nej det gjorde inte ont. Med från tandläkaren hade vi oss varsin protes i en ask. Dessa hade utprovats tidigare. Det var och är jättejobbigt att äta med löständer. Dessutom får jag kväljningar ibland när jag har protesen. Ett annat problem var att vid tillfällen i mitt arbete som författare när jag var ute och signerade böcker kändes det väldigt obehagligt att prata med den i munnen. Den guppade liksom runt i munnen.

Vår tandläkare har varit toppen så också käkkirurgen. Han berättade för oss att det var inte ovanligt att patienter blev deprimerade under tiden som de väntade på sina nya framtänder. Då i oktober 2016 lät det inte på något sätt oroväckande, men så här nu i mars 2017, när jag skriver det här, kan jag förstå vad han menade, även om inte jag tillhör den kategorin. Jag är en sådan där galen optimistisk person som inte mycket biter på vid den här åldern. Maken däremot har haft det besvärligare, men som jag skrev tidigare är det en fantastisk tur att vi gjort detta samtidigt med tanke på den tid detta tar.

Självklart gick vi som många andra ut på nätet för att söka information om gällande ingrepp men det fanns ingenting direkt i texterna som berättade om hur jobbigt det var, utan i svepande ordalag beskrivs väntetiden som okomplicerad och därefter mer utförligt om hur positivt det var med de nya tänderna. Och det är väl helt okej, och jag kan förstå orsaken, men det är också därför jag valt att berätta om vår resa fram till våra nya tänder. Jag vill att de som funderar på att göra det här också mer specifikt kan läsa sig till vad som kan inträffa under den här tiden.
Och om det bara är den ena parten som gör det kan det vara mycket bra för den med tänder att försöka förstå och inte komma med uttryck som: Var inte så gnällig nu! Klart vi kan gå ut och äta!
Nej, det är inte okej! För det är helt sjukt trist att sitta på restaurang med en glappande tandprotes! Så visa förståelse för din olycksdrabbade partner.

Vi har också undvikit social kontakt och tackat nej till inbjudningar utom en då vi var på ett glöggparty inför julen 2016 hos våra grannar och de känner oss ganska väl. Hemma hos dem använde inte maken protesen. Det gjorde jag, men efter maten gick jag direkt ut till badrummet tog ut och sköljde protesen.

Vid ett tillfälle under december månad 2016 gick vi ut för att besöka Lisebergs julmarknad och kilade in på Restaurang Värdshuset. Mycket god mat och trevlig stämning. Jag beställde in en skinksmörgås och maken tog in en Wienerschnitzel. Han plockade ut sin protes, lade den under en servett och åt. Jag kände mig obekväm med att ta ut protesen och kämpade med att tugga, och åt väl upp en tredjedel av den mycket vackert dekorerade smörgåsen. Direkt efteråt gick jag in på toaletten, och eftersom det är både män och kvinnor som tvättar händerna på samma ställe fick jag med raska rörelser ta ut, skölja protesen och raskt stoppa in den i munnen igen. Det sista jag ville var att stå där med protesen i handen under kranen och bli upptäckt. Men det gick fint.


En selfie utan en protes i munnen
Så nu väntar vi på att det ska bli den 27 april. Då ska vi tillbaka till käkkirurgen och snitta upp på de ställen där implantatet sitter. Hos mig ska det snittas på tre ställen, och därefter ska det skruvas i skruvar. Protesen måste också justeras efter den här operationen då den inte längre passar efter ingreppet.

Datumet för när jag påbörjade denna berättelse är den 4 mars 2017.

Jo, en sak till ... jag biter mig i kinderna ibland när jag äter, och det gör jävligt ont!


Hej igen!
Nu är vi framme vid den 16 april och det är elva dagar kvar tills att tandköttet ska snittas upp. Får väl se hur det ser ut sedan. Jag har faktiskt nästan slutat att bita mig i kinderna som tur är! Det känns skönt att vi börjar närma oss slutet på tunneln och vi har redan letat fram en restaurang i Göteborg som serverar plankstek för det är något som maken längtat efter sedan i höstas 2016. Så det är vad vi ser fram emot.

Jag förstår att den som inte har en delprotes i munnen vet eller ens kan föreställa sig hur det här känns, men vad jag vill med det här inlägget är att underlätta för de som har det framför sig. Jag och maken är överens om att tidpunkten för dessa dryga sex månader mellan oktober och maj, var de bästa månaderna för vår del i alla fall. Nu har vi ju sommaren och uteserveringarna att se fram emot.

Det var några dagar i början av april som det råkade vara vackert väder och det bjöds på värme, och när jag satt i spårvagnen, som går uppför Linnégatan, var det med längtande blickar jag tittade på människorna som satt på uteserveringarna med kniv och gaffel i händerna och såg ut att njuta av varje tugga. Även när jag vid tillfällen stod på spårvagnshållplatsen och någon rev av papperet på en chokladbit och glatt bet av en bit blev jag avundsjuk, och då gillar jag inte ens choklad!

Det har inte på något sätt varit en enkel resa att vara utan framtänder. Det kommer många människor att tvingas erfara om sisådär tjugo trettio år framåt i tiden. Och många av dessa kommer inte ha råd att sätta in implantat utan protes blir det enda alternativet. Några kanske klarar av det och kan vara sociala ändå, men många fler kommer troligen bli djupt deprimerade.

Jag är medveten om att inte tandläkare ingår i högkostnadsskyddet likt läkarvården, och kanske skulle välfärdskostnaderna stiga som en raket om bestämmelserna blev desamma för dem båda. Men frågan är om inte det i det långa loppet skulle bli billigare att göra just det, slå ihop dem. För om det är något som är kolossalt viktigt för oss alla så är det att må psykiskt bra, och tänder och ett leende är en stor del av detta välbefinnandet.

I går på påskafton, för att nämna ett exempel, kom våra grannar och ringde på och frågade oss om vi ville följa med till Kiel tur och retur, och vi öppnade dörren utan våra proteser i munnen, och höll  händerna för munnen när våra blickar möttes. Vi skrattade allihop och just då mindes de. Och tyvärr fick vi säga nej tack. Vi kanske inte hade känt för det med tänder heller, men nu hade vi inget val. Det är skillnad det.

Sedan ska man ha perspektiv på allt, även att vara tillfälligt tandlös. På en promenad häromdagen kom en äldre man med vit käpp och jag hjälpte honom över gatan där vi bor. Och när jag såg honom tänkte jag: Ja, du Ramona. Du gnäller över att du inte har tänder, men du ska snart få nya, och han kan inte få nya ögon.


Här en serie fotografier tagna den 16 april 2017 på påskdagen. 



     



















































Med protes ser jag normal ut för gemene man, men känner mig inte normal. Det är känslan som saknas för att få självförtroende och det har jag med fastsatta tänder, inte lösa.

I dag är det den 23 april och fortfarande har den är våren mest bjudit på kyla, blåst och regn, men idag är det en solig och vindstilla dag. Nu är det bara fyra dagar kvar till nästa steg hos käkkirurgen och då blir det nya foton. Hur det känns nu? Jo, det är pirrigt och nervöst. Jag avskyr sprutor, men vet att med dessa gör det inte ont under själva ingreppet. Efter den 27 april vet vi inte hur lång tid det kommer att ta innan tänderna monteras fast, men den 2 maj kanske vi får reda på mera. Hoppas jag i alla fall.



Skruvarna som du ser huvudena på är de som sedan skruvas in i de nya tänderna.
Idag är det fredagen den 28 april, dagen efter det sista besöket hos käkkirurgen. I går var både jag och maken nervösa. Han skulle vara där en timma före mig och när jag stängde ytterdörren bakom mig, låste och tryckte på knappen för att hissen skulle komma kände jag hur mitt hjärta började picka.

Det var en alldeles fantastisk vårdag. Solen strålade från en klar himmel även om vinden var kall. Och med tanke på att april månad för det mesta bjudit på allt från snö, hagel, regn, blåst, halv orkan, iskyla och snöblandat regn var detta som sagt en strålande vårdag. Min tid var 11.20 och därmed svalde jag samtliga fem Stesolid på 5mg så fort jag kom in på mottagningen och slog mig ner i en stol med min iPhone och hoppades att tabletterna skulle jag göra snabb verkan.

Helt plötsligt stod maken framför mig och frågade hur det var med mig. Antagligen såg jag väldigt dimmig ut eftersom det var så jag kände mig. Själv var han färdigbehandlad och undrade om jag skulle klara mig hem själv. Jajamensan, svarade jag och vinkade hejdå till honom. Ytterligare en stund senare hämtade sköterskan mig från väntrummet, eftersom de vet att jag drogar mig med Stesolid på grund av min rädsla.
Väl i stolen var det dags för alla bedövningssprutor på utsidan och i gommen. Och behöver jag tala om hur jävla ont det gör? Nej, tänkte väl det. Jag ojade och gnydde, och sedan lades den gröna operationsduken över mig och under tiden som han opererade var jag i en slags slummer. Skönt!
När duken drogs bort och jag hörde hans röst säga: Så var du klar! Vacklade jag upp och frågade om jag fick skölja munnen. -Jo då det gick bra. Nästa fråga med min grötiga röst var: Hur lång tid tar det innan vi är klara och fått våra nya tänder? Ja, ni bör vara klara i slutet maj.

Sedan var han sjyst och filade till min tandprotes så att jag kunde ta på mig den. Känns trots allt skönt att ha en protes i stället för en bred glugg när man är ute bland folk och ska åka kommunalt. Det är charmigt med en tandglugg på barn men inte på en äldre kvinna!

När jag kom hem lade jag mig i sängen och somnade ganska snabbt, och då var klockan cirka 13.00 och jag vaknade vid 16.30 med hungerkänslor. Middag på det och det var min favorit, Caesarsallad, som jag hade köpt tre portioner av på Hemköp på Nordenskiöldsgatan på onsdagen: de har den godaste jag någonsin ätit! Den var som vanligt supergod trots att jag gav mig själv ett kraftigt bett i kinden! Efter maten åter tillbaka till sängen och nog somnade jag igen ...
En stund med Opinion Live blev det, men sedan var det dags för bädden igen och nu är klockan 09.12 och det är fredagsmorgon. Tungan går oupphörligen till trådarna som sitter kring implantaten, och så lär det bli fram tills att stygnen tas bort vilket ska ske den 2 maj. Därefter får vi nog veta mera om våra framtida tänder. Något firande av Valborg ute bland folk lär det inte bli utan vi sitter som vi gjort det senaste halvåret hemma och glor på teven. Men det blev i alla fall en middag på balkongen för vädret var enastående! Jo, vi äter alltid utan protes hemma! 


Den 2:a maj 2017, och innan vi hoppade på vagnen till Valand för att träffa vår tandläkare tog jag det här kortet på Marklandsgatan.

Det ska ses som det ljus vi går och väntar på. Och beskedet var att det kommer ta minst en månad till innan vi är klara och har tänder som sitter fast. Det betyder att vi är inne i juni, innan vi är klara ...

Jag skulle ljuga om jag sa att det inte gjorde så mycket, vi har ju trots allt varit utan tänder sedan den 12 respektive 26 oktober 2016, så vad spelar ytterligare en månad för roll? Jo, det är ytterligare drygt trettio dagar! Och nu börjar den ljuva tiden då man gärna sitter på en uteservering och avnjuter en god lunch, middag eller annat smått och gott, och det gör inte vi utan tänder!

Jag har skrivit och skriver detta inlägg delvis för att om det är någon som kommer hamna i vår situation, och det är väldigt troligt, och är ensam om sitt lidande, så kan dennes partner läsa och kanske ha större förståelse för vad han/hon går igenom. Det kanske kan tyckas futtigt att gnälla över att man inte har tänder när man ändå har råd att sätta in nya, men alla har sina problem, och inga problem ska förringas. Den som lider av en stor näsa, påsar under ögonen eller sitter i rullstol har alla olika känslor inför sina lidanden, men ingen har rätten att säga: Ryck upp dig! Det finns de som har det värre! Vilket det naturligtvis alltid gör, men glöm inte att det finns också de som har det mycket bättre. Och det är väl dit de flesta av oss strävar efter att få, alltså bättre? Så nu får det vara till nästa tandläkarbesök som är den 8 maj.

Just nu, den 3 maj, är jag ganska nere. Två vackra fina vårdagar och jag orkar inte göra mer än vad jag måste. Skulle önska så att jag hade haft riktiga tänder som satt fast istället för en glugg dit läppen åker in och tungan rycker fram och knuffar på läppen. Sitta på en uteserveringen och njuta, men med en protes som jag enbart suger på likt en evig karamell, går det inte. Det är som att vara en jättebebis med en osynlig nappflaska att suga på. Hoppas jag känner mig bättre i morgon och då är det ändå tre dagar kvar till nästa besök hos tandläkaren utan konkreta svar på när tänderna ska sitta fast, och inte vara en lös protes som slafsar runt i munnen.

I dag måndagen den 8 maj var det dags! Allt såg bra ut, som tur var, och nu skulle det tas avtryck och visst jag kunde jag ha tagit foton, men frågan är om jag ens vill ha det som ett minne, så jag avstod.

Säg så här: Om du inte har framtänder och i stället piercar dig med lillfingerstorleksringar, säg tre stycken och kniper fast dem i tandköttet! Sedan kommer den där breda plastkäken fylld med geggamoja och pressas in i munnen och upp mot tänderna. För en kort stund känns det som att du ska kvävas ... och efter antal diverse avtryck är jag klar. Även färgen på tänderna skulle dokumenteras och väljas. Nu vill jag inte ha kritvita tänder utan så nära min egen färg som möjligt och den är ljus. Tandläkaren fotograferade exemplen mot tänderna jag har för att det inte ska se konstigt ut. Sedan var allt klart. Underbart! Nu är det återbesök den 22 maj, och om inte tandteknikern tyckte att avtrycken var knepiga på något sätt görs tänderna klara att skruvas fast, men är avtrycken knepiga görs först en prototyp för test och då dröjer det ytterligare någon eller några veckor. Så vi får se hur det blir den 22 maj. Men nu ser jag och maken äntligen ljuset ... 

I dag är det den 21 maj, dagen före ... och en tanke slog mig. Alla som tittar på hockey har ju garanterat sett en och annan hockeyspelare utan framtänder. De gör roliga grimaser efter ett mål och under några få sekunder ser man deras gluggar och inte många reagerar. Gjorde jag inte själv förrän mina egna framtänder försvann. Och det kan ju ha att göra med att det är en ganska vanlig företeelse inom hockeyn. Dessutom är de inpackade i hjälmar och annat som hör ihop med gluggarna. Men tänkt dig nu att samma hockeyspelare är klädd i kostym och slips står på en scen för att ta emot en medalj och i det läget skulle le brett och ha en stor glugg där framtänderna borde sitta. Nej, just det! Då tror jag att reaktionen hade blivit annorlunda mot den när du ser personen i hockeymunderingen på isen. Som sagt ... det var bara en tanke som slog mig så här i hockeytider. Nu ska det bli spännande att se vad morgondagen för med sig.


Rhododendron på Linnégatan fotograferade den 19 maj 2017.

Så är det den 22 maj idag, och redan på vagnen till tandläkaren skojade vi med varandra att efteråt kanske vi kan gå till Golden Day´s och äta lunch. Men redan när jag hämtades från väntrummet sa min tandläkare att det blir en test med provisoriska, och ja, på ett sätt var vi ju förberedda men ändå ... När han skruvade fast dem gjorde det ont i några sekunder då tandköttet kläms ihop och sedan fick ja se mig i spegeln och det kändes märkligt. Nu var ju den här prototypen med bruna tänder så det var inte särskilt snyggt, milt uttryckt, men det kändes konstigt också. Plötsligt satt något där en lucka befunnit sig i sju månader och det glappade inte. Jag förnamn känslan av hur det skulle bli ...

Kastanjeträd på Högsbogatan, fotot från den 23 maj 2017
Samma för maken och därefter fick vi en ny tid och det blir den 7 juni, då ska allt vara klart. Vi ser fram emot det. Och då är det tänkt att jag lägger ut allt jag skrivit på bloggen hittills. För avslutningsfotot ska vara på mig med framtänder som sitter fast! Samtidigt har jag känslan av att ha fått ytterligare två veckors husarrest. Jag hade förhoppningen om att slippa protesen på de två signeringarna som var kvar innan sommaren, men tji fick jag.

   


Göteborg den 24 maj 2017.
Åh, nej ... så ringde de från tandläkaren i morse och berättade att i stället för den 7 juni blir det det den 9 juni ... som vi får tänderna. Och det beror troligen på de röda dagarna. I morgon den 25 maj är röd, Kristi flygare, och sedan den 6 juni som är f.d. Svenska flaggans dag, numera Nationaldag. Jaha, det är inget att göra åt ... bara se glad ut ... men nej, inom mig är jag inte det.
     
Jo, så här har frukosten sett ut sedan framtänderna försvann. Alltså de gånger jag har ätit bröd. Varför i tärningar? Ja, hur ska jag annars bita av? Nej, just det! Jag har stoppat in bitarna i munnen och tuggat på de bakre tänderna.

I dag den 30 maj är det tio dagar kvar till den 9 juni och den dagen då ska vi få tänderna har maken varit utan framtänder i 241 dagar och jag i 227 dagar. Det är en lång resa ...

I dag den 7 juni är det knappt så vi fattar att om två dagar sitter tänderna där det ska! Det börjar bli pirrigt.




Idag är det pingstafton den 3 juni, och ja det pirrar och jag hoppas verkligen att jag och maken har ett äkta leende om en vecka, som jag tänker avsluta bloggen med. Under de här veckorna har jag tänkt mycket på vår älskade hund Lina, som vi alltid kallade för Lilla damen. Lina somnade in den 23 oktober 2016 och det finns en stor saknad ibland. Inte efter en ny hund utan efter Lilla damen. Skillnad! Och jag bytte ut min profilbild på min Facebook till ett foto av Lina och mig som togs 2012 när vi bodde på Tjörn.
Och här är det fotot!



Ja bästa vänner! I dag är det den 9 juni och i morse åkte vi nervösa till tandläkaren. Och innan vi klev in på mottagningen tog vi ut proteserna och tog en selfie. Varsågoda! Och ja, det är fullt tillåtet att skratta hejdlöst. Det har vi gjort många gånger!

Skulle nog vilja säga att vi ser ut som ett a-lagarpar, som just varit på Systemet!







Två timmar senare såg vi ut så här!



Passande reklam.

Och återigen ... alla borde få möjligheten att ha råd!













 Och vi firade med räkmackor och kaffelatte!
 














 



Ja, det är skillnad på leende och leende!
Och både maken och jag är evigt tacksamma att vi kunnat göra detta och att vi nu mår toppen!

Ramona




 



onsdag 26 april 2017

Förbjuden frihet finns som inbunden, e-bok och ljudbok i Mp3-fil och CD

Nu har Förbjuden frihet snart varit ute i handeln i en månad och jag är så glad över alla fantastiska recensioner den har fått.

Ämnet är kolossalt kontroversiellt i mångas ögon och den här boken är allt annat än vad som brukar kallas politiskt korrekt, alltså PK.

Men sanningen är sällan eller aldrig PK, utan en blandning av ont och gott eller godhet och ondska.

Vill därför redan nu passa på att tacka alla mina lyssnare och läsare för att ni hyllat boken!
Ramona

Boken finns på Storytel
Bookbeat, Adlibris, Bokus och många många fler!

söndag 16 april 2017

Recension av Antikalifen III - Bort och hem igen av Mohamed (Eddie) Omar

Mohamed (Eddie) Omar har gjort en lång resa.

Inte med tåg, båt eller flyg utan en inre resa som få av oss har gjort och förhoppningsvis inte heller kommer att behöva göra.

Från att ha varit vanlig svensk kille med sökande blick blev han islamist och vandrade runt i ett mörker i många år innan han återigen fann ljuset i att vara svensk.

Boken Antikalifen är inte tjock, bara 71 sidor, men hellre en tunn mycket intressant bok än en tjock med bokfylla.

Mohamed, som numera kallar sig för Eddie, fick tidigt en styvfar som var muslim, men det visste han inte om. Och när styvfaderns mor var på besök fick de inte äta fläsk och han förstod inte varför, och som han skriver: "Pappa var inte det minsta religiös. Det var istället min mor som stod för det religiösa inslaget i vårt familjeliv."
Och som ung kille fick Eddie reda på att hans styvfar inte var hans pappa, och sedan började resan ...

Islam är en religion, men inte alls som de andra världsreligionerna. Förutom de religiösa inslagen finns den starka ideologin och det politiska styrandet. Allt det här fick Eddie uppleva och lära sig om.

På de 71 sidorna finns kärleken till det svenska och poeter och framförallt Eddies kärlek till livet.

Jag tycker att alla som är intresserade av att vilja veta mer om hur Islam på sina håll praktiseras i Sverige ska köpa boken och det gör du lättast direkt av Eddie. Du swishar och han okejar, sedan har du boken i brevlådan några dagar senare.
Här får du kontakt med Eddie på Facebook!  


Ramona





måndag 3 april 2017

Nu firar vi 30 år tillsammans! Och rynkorna fanns inte då men nu!

Det är ganska otroligt att se bilderna från april 1987.

Men nu är det bara så att tiden går och vi med den. Alla är vackra utan rynkor en gång sedan är vi bara vackra med rynkor.

Hur ska vi fira vårt 30-års jubileum? Jo, med att åka på en tre veckor lång semester till Spanien i juli. Det ska bli underbart!

Trettio år är en lång tid och alla år var inte enkla utan allt har handlat om att kompromissa. Om vi har grälat? Javisst har vi det. Men varje gång har vi lyckats ta oss tillbaka till varandra och nu är det tills döden skiljer oss åt.

Den kärleken som finns idag är djup och innerlig vilket jag är väldigt tacksam över.
































I mitt knä sitter min hund, Fimpen, en skotsk terrier.

















Taget i Puerto Rico 2016-03-21


Taget i Puerto Rico 2016-03-21















































Som sagt trettio år mellan bilderna!

Ramona







måndag 6 mars 2017

Recension av "Framtidsstaden" av Lars Åberg

När jag började läsa Lars Åbergs bok visste jag inte riktigt vad den skulle handla om, bara att den skulle berätta om Malmö och Sveriges framtid.

Jag minns inte varifrån jag fick tips om boken, och på ett sätt var det bra eftersom jag då inte hade några förutfattade meningar utan läste den med öppet sinne.

Vid tidigare recensioner av böcker av andra författare har jag alltid för vana att göra åsneöron på de sidor som jag anser viktiga att ha med, och med "Framtidsstaden" blev det så många att nu när jag sitter här och skriver vet jag knappt var jag ska börja.

Först vill jag tacka Lars Åberg för det gedigna arbete han åstadkommit, för i boken finns åtskilligt som bevisar att det som skett och sker i Malmö pågått i decennier.

Många kanske tror att det är de senaste åren som orsakat problemen, ( jag vägrar ordet utmaningar) men det är helt fel. Politikerna har fullständigt misslyckats och fortsätter glatt i samma felaktiga spår. Därför blir det inte svårt att förstå hur det kommer att sluta. Dessvärre!


Lars Åberg är journalist och författare till drygt ett tjugotal böcker.

Jag tänker återge er stycken från olika sidor i boken och hoppas på det sättet att ni ska förstå vad den handlar om och framförallt hur viktig den är för alla som kan läsa, att läsa den. Det är bara när man har kunskap om ett problem som man kan lösa det. Det har alltid varit min livsfilosofi, och de som borde tänkt på samma sätt har i stället gjort tvärtom och gör så än i dag, och naturligtvis pratar jag om våra politiker.

" Vid 2000-talets ingång var det första en besökare i Rosengård mötte, om hon nu kom från det hållet, ett par väktare som vaktade ett skolbygge. Var detta en annan värld, där byggnadsarbetare alltså måste skyddas mot skolbarnen, eller var det ett sönderfall i samhällets mitt?
När det tidigare hade brunnit vid Islamic Center, Malmös centrala muslimska institution, hade polisen tvingats skydda brandmännen mot vuxna angripare. Samhällets hjälpinsats sågs som motsatsen. Var detta en främmande planet eller höll vi på att vänja oss vid tanken på parallella kulturer där vi sov skavfötters med ett system, vars impulser och normer framför allt utgjorde ett hot mot dem som skulle växa upp och försöka bli självständiga i dess skugga?
Denna rosengårdska självdestruktivitet - som också hade manifesterats genom stenkastning mot lokalbussar, som drogs in, och angrepp på såväl mjölkleverantörer som sophämtare - visade på svårhanterliga klyftor som inte enkelt kunde förklaras med diskriminering och utanförskap.
Medan jag gick runt i Rosengård och funderade på det som hänt och sådant som förändrats sedan jag drygt 30 år tidigare skrev min första artikel härifrån, träffade jag en man som sa att han bott här sedan 1987 och att ingenting hade blivit annorlunda. Kriminaliteten, arbetslösheten, problemen i skolorna, allt var oförändrat. Miljoner hade dumpats i mängder av projekt till ingen nytta.
Givetvis kunde man resonera så, men det var nog riktigare att säga att allting förändrades hela tiden medan vi tittade på.
På Ögårdskolan, knuten till Islamic Center, hade föräldrarna nu klätt många av sina småflickor i slöja. I föräldraföreningen satt bara män. Undervisningen i islamologi, som tog sina timmar från bland annat musik och bild, syftade till att ge barnen ett ideologiskt fundament. En anställd berättade om den stora nyfikenhet på moskén som svenskar utifrån visade; föräldrarna här skulle däremot inte uppskatta om deras barn gjorde studiebesök i kyrkor.
Varför sätter man sina barn i en religiös friskola? För att skydda dem från samhället utanför. För att stärka identiteten, det vill säga reproduktionen av en bestämd självbild och ett givet system." Slut citat.

"Det är tidigt 2000-tal och hoten mot socialsekreterarna i stadsdelen ( Rosengård, min anm.) har blivit så många att nya rutiner införs. Incidentrapporter ska skrivas. Heltäckande galler sätts upp utanpå fönstren. När en socialsekreterare nekar en kvinna de bidrag hon ansökt om kommer hon tillbaka med flera uppretade släktingar. Hon kastar sig på golvet och skriker medan männen uttalar hotelser. Två dagar senare sprängs socialsekreterarens bil sönder i garaget under utomhusparkeringen vid stadsdelens affärscentrum." Slut citat.

"I det längsta låtsades Ilmar Reepalu att de som hotade och trakasserade judar i Malmö var hemvävda högerextremister. Bilden av lintottsnazister frammanades. Ändå visste alla i staden att hoten kom från personer med bakgrund i Mellanöstern. Reepallu låtsades bara något annat och har egentligen aldrig retirerat från sina påståenden. Angreppen riktades mot den judiska församlingens lokaler och mot rabbinen Shneur Kesselman och andra enskilda individer. Oron som spreds blev så stor att familjer lämnade Malmö. I lokaltidningarna undrade insändarskribenter, barn till överlevare från koncentrationslägren som kommit till Malmö 1945, hur länge de skull kunna bo kvar med sina barn. Utländska medier noterade hotbilden och den nya antisemitismen, den som fläckade stadens rykte och fick den amerikanska regeringen att skicka hit ett speciellt sändebud.
På minnesdagen för Förintelsens offer 2010 intervjuades Ilmar Reepalu i Skånska Dagbladet och det dominerande intrycket blev att han ansåg att de judar i Malmö som blivit trakasserade hade sig själva att skylla eftersom de inte tillräckligt tydligt hade tagit avstånd från den politik som Israels regering förde. ( När har någon sett en demonstration mot Saudiarabiens förtryck av kvinnor, där kvinnor och män från de muslimska länderna som bor i Sverige deltar? Eller för den delen en demonstration mot Irans förtryck av kvinnor? Min anm.) Jag har själv judiska vänner, kritiska mot den israeliska regeringen, som på allvar funderat att flytta; det ökade inslaget av islamistiska och antijudiska stämningar har inte passerat obemärkt och får man skor kastade på sig eller det riktade röstfiske uppenbarat för sig tvingas man förstås till slut tänka över sin situation. År 2009 agerade Reepalu för att hindra Israel från att spela Davis Cup-tennis i Malmö och som skäl angav han att "en stor del av Malmös befolkning kommer från Mellanöstern"; ett i sammanhanget beklämmande och alldeles förfärande argument.
Ger man sitt stöd åt en grupp invånare för att den är numerärt stor - och inte för att den i någon mening har rätt eller är klok eller sympatisk - väcker man i samma stund oro hos dem som råkar vara färre.
Vid den efterföljande demonstrationen mot tennismatchen stal det svartklädda Afa-gänget uppmärksamheten genom att ge sig på polisen med raketer, stenar och en nedriven gatlampa. Från en talarstol tackade miljöpartisten Per Gahrton "de modiga politikerna i Malmö" som sett till att matchen spelades inför tomma läktare, och Ammar Daoud från Islamiska kulturföreningen talade om "vi som kämpar för rättvisa och frihet".
Inget av detta kändes särskilt bra när vi såg oss omkring: färgbombade polisfordon med söndersparkade lampor, en hel stad som svor över stenkastarna och undrade när aggressiviteten och de sociala problemen skulle tacklas, och modstulna gamla vänsteransikten från en tid när det var enklare att säga vad som var en befrielserörelse.
Det fanns också annat i den intervjun i Skånska Dagbladet som förstärkte känslan av obehag.
Kommunstyrelsens ordförande hävdade att judar kan inte räkna med någon särbehandling - som om någon begärt detta, som om ett rakryggat försvar för allas trygghet och yttrandefrihet hade kunnat uppfattas som favorisering. När Hamas-supportrar ett år dessförinnan angrep två proisraeliska manifestationer på Stortorget med raketer och unga killar i palestinasjal efteråt drog runt för att knacka ner folk uppstod en isande tystnad från stadshuset. En pojke i tioårsåldern hastade förbi där jag då stod som åskådare i hörnet av Hamngatan och han frågade andfått om jag var jude. Upphetsningen gjorde honom röd om öronen. Ingen i stadens vänstermajoritet hade efteråt något att säga om mötesfrihet eller om oacceptabla hot. Det måste antagligen ha rört sig om något djupare än tillfällig förvirring: Ilmar Reepalu slog senare fast att manifestationerna kunde "sända fel signaler". Att mötesdeltagarna blev överfallna framstod därför som rätt och rimligt. När han fick frågan om världens mest förhatliga person valde han den förre israeliske premiärministern Ariel Sharon, som då sedan flera år låg i koma." Slut citat.




" Kapitel 17.
Apartheid var vidrigt, men lite kvinnoförtryck har ingen dött av
I Saudiarabien avrättas människor på torget, flera hundra varje år, en del av dem barn. Lärare piskas inför publik om de anses bejaka icke-islamistiska tankar. Varför valde Malmö stad - med assistans av lärarutbildningen vid Malmö högskola! -att skicka elever på toleransresa till ett land där intoleransen är statsreligion och där kvinnor inte får skaffa pass, automatiskt förlorar vårdnaden om barnen vid skilsmässa och bara helt nyligen gavs begränsad rösträtt?
Var kravet på kvinnor att täcka sig i Ku Klux Klan-liknande tygsjok ett kulturellt uttryck värt att respektera och lära sig tolerera? Vem skulle acceptera att svarta sågs som omyndiga och tvingades bära särskilda kläder?
I oktober 2016 for statsminister Stefan Löfven till Saudiarabien och jämförde kvinnornas situation där med brister i den svenska äldreomsorgen. Det kommunala krypandet blåste här upp i storbildsformat. En regim som förtjänar avsky behandlades som om den var en bundsförvant i en global kamp för jämställdhet och universella rättigheter.
Och naturligtvis hycklar fler än Löfven och Malmö stad:
År 2016 belönades den saudiska diktaturen genom att bli invald i FN:s råd för mänskliga rättigheter." Slut citat.
(Vore intressant att veta om denna galenskap var något som Löfven och regeringen varit behjälpliga med genom sitt besök i Saudi och sitt dyrbara kampanjande för en tillfällig plats i FN:s säkerhetsråd. Tjänster och gentjänster? Min anm.)
"Greg Dingizian misstänker att det finns stora mörkertal när det gäller behovet av bostäder i Malmö.
"Man har kunnat få upp till 30 000 kronor i månaden om man tagit in en asylsökande flicka i sitt hem. Afghaner och andra har nyanlända boende hos sig. Det tickar på. Förr eller senare ska de ha en egen lägenhet. I Malmö handlar det säkert om 20 000 personer som sitter tillfälligt hopklämda. Vi hinner inte bygga ikapp. Vi kommer att få rucka på svensk byggnorm och acceptera mobile homes uppallade på tegelstenar och andra typer av väldigt billiga bostäder."
Kommer resten av Sverige bli som Malmö?
"Kulturen här kommer att sprida sig. Malmö har blivit internationellt. Här tränger man sig i köer. Jag  har en kompis som jag tycker är representativ. Han kom hit för tolv år sedan. De är nio barn i familjen och har en extra inneboende. De kan allt om det svenska systemet. Hans bror jobbar med att köra muslimska kvinnor till stan för de får inte handla själva. Kommunen ställer upp med transporten. Hans äldsta dotter jobbar och går på gymnasiet. Barnen blir försvenskade. Det blir en väldigt speciell mix, de vill inte släppa sina rötter. Det är det nya Sverige. Malmö är lilla Berlin. Här finns Sydamerikasyndrom: vi har det bästa vädret, bästa fotbollslaget och sämsta ekonomin. Det är lite bananrepublik över oss. Vi har ett hjärta och vi gör så gott vi kan. Men svensk design kommer inte från Malmö."
Det Sverige jag är van vid har lutat sig tillbaka och väntat, säger Greg Dingizian. Svenskarna har ansett att deras samhälle legat nära det utopiska.
"De äldre kan komma att få problem med de yngre som nu vill ta sig fram. Det finns en verklighet där ute som är mycket större och starkare. Men jag tror att invandrarna kommer behålla det vackra i de svenska värderingarna: ärlighet, rakhet, öppenhet, det lite avskalade. Folkvandringar har alltid förekommit och de förvandlar de större städerna först. Nu kan resten av Sverige komma till Malmö och se vad som kommer att hända hos dem om några år. Och detta menar jag på gott och ont eftersom jag älskar Malmö." 
(Greg Dingizians syster heter Esabelle, Miljöpartiet. Min anm.)
                                                               

                                                                             *

I lägenheten på sjätte våningen hänger en tavla med ett vattenfall i närmaste självlysande färger alldeles för sig själv på väggen högt ovanför soffan. Det är ganska många människor i rörelse i rummen; en av dem är en tjej från London som har kommit till Malmö för att föda sitt barn på sjukhuset här innan hon återvänder hem.
Hon är inte ensam om att vara på tillfälligt besök. Flera lägenheter i närheten hyrs ut i andra hand till folk som behöver nattkvarter medan kontraktsinnehavarna hälsar på släktingar i det land de var tvungna att lämna.
Just här, på våning sex, står hyreskontraktet på en ung kvinna jag är bekant med och som har kommit hit från ett land i upplösning. Med sin familj bodde hon under flera år som tonåring i ett grannland söder om hemlandet innan hennes mamma tog sig till Sverige och så småningom fick hit sina barn. Den unga kvinnan rotade sig någorlunda i sitt nya hemland, gifte sig med en ung man från det gamla landet, fick lägenhet med balkong i ett miljonprogramsområde och sedan två barn.
Dagarna gick, även några år, och så får jag plötsligt höra att hon nu har skiljt sig, att båda barn skickats till det gamla hemlandet dit mamman som flytt redan återvänt och att hon själv har skaffat sig en månadsinkomst långt över genomsnittssvenskens genom att inhysa tre ensamkommande ungdomar i sin lägenhet.
Det finns en affärsverksamhet där ute, en spekulation i misär.
En flicka i en Malmöskola skickas under sommarlovet efter åttonde klass till släktens hemland i Mellanöstern för att bli bortgift med en äldre funktionshindrad släkting, som sedan flyttar till Sverige för att bli omhändertagen här. En svensk kvinna i Malmö, med tre barn och två högskoleutbildningar och skild sedan många år, gifter sig med två män från ett afrikanskt land för att de ska få uppehållstillstånd i Sverige. Hon säljer sedan sin bostadsrätt, får en hyreslägenhet och finansierar sitt liv genom att stoppa in ensamkommande ungdomar i lägenheten.
Kostnaden för att placera de unga nyanlända hos familjer är förhandlingsbar. Eftersom pressen är stark på myndigheterna att finna en lösning blir summorna höga. De flesta jag har fått uppgifter om får mellan 15 000 kr och 25 000 kronor per månad för varje inneboende. Till detta kan komma bidrag för extrakostnader i familjen. 
Den moderate politikern Mohammad Mohammad har fått nästan 75 000 i månaden för att ta emot fyra pojkar från Afghanistan och en del av de pengarna har gått till ombyggnad av familjens villa. Systemet finansieras genom att Migrationsverket ger kommunen ett schablonbelopp på 1900 kronor per barn och dygn. Socialtjänsten ansvarar för placeringarna av de ensamkommande, men klarar ofta inte av att själv hitta tillräckligt många familjer. Företagen, ibland kallade familjehemskonsulenter, som kommunen då tvingas vända sig till tar ut ersättningar som kan vara tre gånger högre än betalningen till dem som öppnar sina hem. En vanlig uppgörelse kan vara att bolaget får 60 000 kronor per barn och sedan betalar familjehemmet runt 20 000.
Det belopp som Malmö stad betalade ut till familjehemsföretagen ökade från 4,5 miljoner kronor 2015 till cirka 15 miljoner 2016." Slut citat.

"Malmö rymmer stora områden med social problematik, hög arbetslöshet, låg utbildning och - på sina håll - misstro mot demokratiska värderingar. Det är segregation inte bara i boendet utan också i tanken. Många fler än för bara tio år sedan vistas i denna underström, ett slags undanträngt utrymme i vårt kollektiva medvetande, där trygghet och tilltro nöts ner.  De av oss som emellanåt rör oss i de här miljöerna kan drabbas av den sortens svindel som uppstår vid randen av ett samhälleligt slukhål.
Ängsliga att bli missförstådda och att andra ska få fel associationer har många valt att hålla tyst om saker de är med om och innerst inne känner ett pockande behov att prata om. De båda yrkesgrupper som först borde ha berättat om det de såg, lärarna och socialsekreterarna, mår i stället dåligt och sjukskriver sig.
Vi har fått en samhällelig magknip.
Men inte bara det - dessutom har två dominerande strategier visat sig mindre lyckade: dels ambitionen att isolera och radera ut Sverigedemokraterna genom att undvika att prata om svårigheterna på integrationsområdet, dels försöket att reducera de reellt existerande problemen med traditionellt bistånds - och projektverksamhet. 
Resultatet har blivit det sämsta tänkbara; man har både fått det parti man ville motverka och en förtärande segregation som sannolikt kommer att fördjupas.
En möjlig slutsats som kan dras av migrationsindustrins tålmodigt repetitiva arbete är att strukturell välvilja ger ungefär samma resultat som om de utpekade områdena faktiskt hade blivit strukturellt diskriminerade. I namn av integration har man befäst segregationen." Slut citat.

För varje sida jag läste insåg jag att varje sida var lika viktigt som den föregående och nästa sida och nästa ...
Boken är på totalt 239 sidor och jag hade väldigt svårt att lägga den ifrån mig. Samtidigt var det nyttigt att då och då göra en paus för att smälta alla intryck och röster från de personer som Lars Åberg namnger i boken och även de utan namn. Jag tycker att alla som är läskunniga ska kuta iväg och köpa den eller in på närmsta bibliotek för alla har ju inte råd att köpa.

De som borde tvingas att läsa den, våra inkompetensbefriade politiker, lär nog inte göra det utan kör vidare mot stupet med oss som passagerare.




Uppdaterad 2017-03-13
En Ola Andersson, arkitekt och författare till en bok som heter "Vykort från Utopia" som handlar om Stockholm, har han, vad han påstår, recenserat Lars Åbergs bok "Framtidsstaden".

Det var en av de sjukaste recensioner jag läst tror jag. Och Lars Åberg har också svarat. Som jag ser det så lever Ola Andersson i Utopia. Stackare ...

Här kan du läsa om recensionen och Lars Åbergs svar.

Ramona

onsdag 22 februari 2017

Var det tabu det du skrev? Veckans brott 2017-02-21

I går var Peter Springare, brottsutredare vid Örebro polisen, gäst hos GW på Veckans brott.

Min vilda gissning är att det avsnittet blir det mest sedda när alla avsnitt summerats vid årets slut.

Facebookgruppen: Stå upp för Peter Springare är vid dags datum uppe i 207 852 medlemmar.

Naturligtvis var jag en av alla som satt framför teven med ögon och öron på helspänn. Vi visste att programmet var inspelat i förväg och därmed kunde också vissa saker ha utelämnats av platsbrist.

På det stora hela tyckte jag att programmet var bra men jag hade önskat att Peter fått orera mera. Men jag kunde också konstatera, efter att ha kastat in ett öga på Peter Springares privata Facebooksida att det var en del som inte kom med i programmet.

Det enda jag reagerade på var när programledaren Camilla Kvartoft ställde frågan:
Var det tabu som du skrev? Hon syftade på det inlägget där Peters första ord på sin privata Facebooksida som började med: Jag är så jävla trött ...

Först slog mig tanken, vilken urbota dum fråga? Klart som korvspad att det var tabu, annars hade inte Peter Springare suttit bredvid dig! Det hade knappast startats en Facebooksida för honom eller skickats hundratals blomsterbuketter till polisstationen i Örebro om hans skriftliga uttalande hade varit vanligt förekommande.

Men sedan slog det mig. Alla i Sverige hänger inte på Facebook. Hur många i Sverige som inte har ett Facebook konto eller har ett, har jag aldrig sett siffror på. Alla läser definitivt inte alternativ media, även om det är välkänt att svenska main stream media journalister och deras chefredaktörer gör det, men samtidigt gör dessa också allt för att " Nisse i Hökarängen" ( numera ett nedsättande epitet om läsarna, min.anm.) inte ska läsa alternativ media och skriver om dem som hatsajter och "bruna" och rasistiska, vilket naturligtvis gör att många räddhågsna människor inte på kafferasten glatt berättar vad de läst om i Fria Tider eller Nyheter Idag, utan hellre pratar om annat eller om något som stått i lokaltidningen annars sitter de troligen ensamma vid nästa kafferast.

Så vad Camilla Kvartoft gjorde var helt enkelt att upplysa alla icke-Facebookare varför Peter Springare satt där som deras gäst.

Det är inte bara Sverige som har förändrats inom media och teve. På bara cirka fem år har nätet fullkomligt exploderat av all sköns information. När jag för första gången satt med en dator som kopplade upp mig på internet var året 1994, Hogia Trainee, och 1996 fick jag min egen dator som fyrtioårspresent. Datorn kopplade upp sig via ett modem och via telefonlinjen, så under tiden man satt uppkopplad kunde ingen ringa och ja i dag vet vi hur fort utvecklingen har gått och fortfarande rusar framåt.

Det har också blivit allt viktigare att få information om vad som händer runt om i Sverige och även ifrån våra närliggande länder och Europa. Men det tycker jag att det är skralt med. Media koncentrerar sig till länder som Kongo Kinshasa och andra länder runt om i Afrika. Det känns inte som att det är nästgårds. Att det ständigt rapporteras om det pågående kriget mellan islamister i Syrien är fullt förståeligt, men för att få information om vad som händer i till exempel Frankrike, Storbritannien, Holland, Tyskland, Norge, Finland och Danmark läser jag deras tidningar på nätet.

Men som sagt, när det gäller Peter Springares medverkan i Veckans brott hade det aldrig hänt om vi som sitter framför våra skärmar och suktar efter yttrandefrihet, och den har inskränkts med små små steg, inte kastat oss över hans information som utsvultna vargar. Kanske kommer yttrandefriheten nu återigen att bli på riktigt. Kanske ... Men vi behöver många fler Peter Springare på olika håll i Sverige. Många! De som kallas visselblåsare är de som berättar om oegentligheter på sina arbetsplatser, och jag skulle vilja döpa Peter Springare och de som följer i hans spår för "vardagsvisslare", människor som öppet berättar om vad som händer på deras arbetsplatser, där vi vanliga dödliga inte har tillträde. Och att deras arbetssituation har klivit långt över gränsen. Måtte vi få fler vardagsvisslare!

Ramona 

 


torsdag 9 februari 2017

Peter Springare, Stephen Jerand, Thomas Åsenlöf och många många fler poliser ... är jävligt trötta.

I dagarna har något hänt i Sverige som inte inträffat tidigare. En polis i Örebro fick nog och efter att hans arbetsdag var slut och han kom hem satte han sig och skrev ett inlägg på sin Facebook sida som började med orden:
Jag är så jävla trött. Det jag kommer att skriva här nedan, är inte politiskt korrekt. Men det skiter jag i ...

Och efter det var ingenting sig likt i Peter Springares vardag.

Det startades upp en grupp på Facebook:
" Stå upp för Peter Springare".
Och tills nu, den 9 februari klockan 17.07 var det 153 429 medlemmar. Och nu den 10 februari klockan 00.23 är det 159 548 and counting ...

Fantastiskt!

Förutom Peter har även Stephen Jerand, Thomas Åsenlöf med flera andra poliser tröttnat och berättat om sin vardag, och den är som bekant inte av samma sort som framförallt många journalisters, men det är just de sistnämnda som i nationell media gått ut och anklagat Peter för att trumpeta ut ett "rasistiskt" budskap och därmed går han de "brunas" ärenden. Här är från Expressens jättetavla som berättas av Nyheter Idag.

På detta beteende från mainstreammedia säger jag: Ett sånt dravel!

I Facebook-gruppen, där jag själv är medlem, huserar en mängd oliktänkande människor. Visst, det är inte otänkbart att någon med nazistiska synpunkter halkat in, även vänsterfascister, och det är inte enkelt för administratörerna att hänga med i tusentals kommentarer och inlägg som görs av de små djävlarna, men eftersom de flesta av oss inte har klistrat på oss någon särskild färg eller partitillhörighet hjälper vi moderatorerna och anmäler om vi ser något hatiskt.

På nättidningen Nyheter24 försöker man genom en underlig statistik påstå att Peter Springare inte ger en sann bild av Sverige, och kallar det för faktakoll.

Men hallå! Peter Springare berättar om vad han ser och upplever i sitt arbete i Örebro. Och att som Nyheter24 skriva att pensionärer med 14 000 kronor i månaden minsann får 260 kronor netto, är ju bra, men hur är det med alla pensionärer som inte ens har 8 000 i månaden? Hur många tandläkarbesök kan de gå på?

Eftersom jag läser både alternativ media och mainstreammedia och tidningar på nätet från Danmark, Kanada, Australien, Israel, USA, Storbritannien och Tyskland, har jag en del att jämföra med. Jag avskyr att bli enögd när det gäller information. För att återvända till Peter Springare och alla hans hårt arbetande kolleger i hela Sverige så är det en skandal att den sämsta polischef genom tiderna sitter och nöter sin tjänstestol, Dan Eliasson, som tidigare gjorde lika illa ifrån sig på Försäkringskassan och Migrationsverket då han var generaldirektör. Det enda, som jag ser det, som har gett Dan Eliasson dessa tjänster är rätt politisk bakgrund, nämligen en socialdemokratisk vänstervriden sådan.

Här är en blogg som sammanställt Dan Eliassons klumpigheter under åren. Dan Eliassons walk of shame.





Här är också en länk till Nyheter Idag som visar en del av den gigantiska blomstermängd som Peter Springare fick av folk från hela Sverige. Ett stort tack fick han också av mängder av invandrare som är glada att någon gör något åt problemet i stället för att kalla det för en "utmaning" ...


Jag är övertygad om att den här gången kommer snöbollen inte att sluta rulla, utan nu kommer den bli större och större för att slutligen bli en lavin som exploderar i ansiktet på de flesta som för närvarande gömmer sig och tiger om den folkliga rörelsen som växer på nätet för varje minut. I dagsläget har mig veterligen ingen politiker uttalat sig, och vad det gäller journalisterna i msm är de utbuade för länge sedan i sina försök att svärta ner gruppens betydelse.

Det är inte bara Peter Springare som är trött. Vi är många som är jävligt trötta ...

Jo, en sak till: Peter Springare är INTE misstänkt för något brott, som en del av msm har basunerat ut. Det var ytterligare en fadäs och felaktig fakta!






Ramona

söndag 22 januari 2017

Journalister måste börja rannsaka sig själva, och det måste ske nu!

En av mina favoriter är Lydia Cacho, men för att göra ett bra jobb som journalist i vissa länder är det förenat med livsfara och Lydia som fått se sin bästa vän avrättas med ett skott i huvudet lever nu inte längre ett fritt liv.

Lydias bok "Maktens slavar" var en av de bästa dokumentärböcker jag någonsin läst. Den beskrev en så fullständigt vidrig vardag för flickor och kvinnor i Mexiko att jag höll andan flera gånger när jag läste raderna. Att Mexiko är landet där narkotikakartellerna frodas och makthavare gärna stoppar knarkpengar i fickorna för att titta åt ett annat håll borde ju vara bekant för de flesta. Den hederliga befolkningen lider oerhört på grund av sina urusla politiker, som också de är korrumperade. Knarket levereras till USA bland annat, och där snortar olika samhällsklasser upp skiten. Bland många knarkare finns kändisar som gärna visar upp en sida av sig själva som sällan stämmer överens med verkligheten, med det bryr sig inte fansen om. De hurrar för dem och älskar dem och vill dessvärre också likna dem.  

Förordet för "Maktens slavar" i den svenska upplagan är författat av Majgull Axelsson också hon en stark röst i motståndet mot sexslavhandeln i världen idag.
"Detta är en riktigt otäck bok. Ändå är den alldeles nödvändig. () För det största hotet mot de kvinnor och barn som säljs i vår tid är bristen på kunskap hos oss andra." Slut citat.

Just kunskap om vårt eget samhälle och världen i stort är något som journalister, som är engagerade, ska ge oss läsare. I dag är många journalister i stället sina egna megafoner i vad de tycker, hur de vill att Sverige/Europa/Världen ska styras, vad de vill att politiker ska göra, hur de vill att folk ska tänka och känna, och allt detta är bortkastat på de läsare/lyssnare som inte redan har samma åsikter som den skrivande journalisten.

En gång i tiden arbetade journalister utifrån verkligheten. De lät inte sin egen röst styra samtalen, utan tillät den som blev intervjuad att berätta. Förr ställde journalister frågor på ett neutralt sätt. I dag kan man redan höra på tonen på frågan vad de vill ha för svar.

Jag minns filmen " Alla presidentens män" som hade premiär 1976 ... ja så gammal är jag. Den är faktiskt sevärd än i dag. De grävande journalisterna Carl Bernstein och Bob Woodward på The Washington Post spelades av Dustin Hoffman och Robert Redford, och det gjorde de med den äran. 

Tilltron på journalister var stor på den tiden mot hur den ser ut i dag. I många länder dödas journalister, vilket vi på 1970-talet inte hade en aning om, men nu vet vi. I och med internet har också världskartan krympt och allt som förmedlas på nätet är inte sant utan också ibland fejkat för att skapa en känsla. Jag minns särskilt bilden av den lille stackars pojken i strandbrynet och vad den åstadkom runt om i världen. Var det rätt att använda pojken i syftet att få länder att öppna sina gränser? Vad hade hänt om bilden inte hade haft en berättelse? Om bilden lagts i ett montage med liknande motiv?

Nu har ju som de flesta vet Trump blivit insvuren som USA:s 45:e president och vi vet också att han är i luven med CNN:s reportrar och diverse andra. Och i Sverige var våra journalisters röst på Hillary Clinton. Det behövde man inte vara Einstein för att förstå. Är det begåvat? Är det att vara en oberoende journalist? Är det att förmedla utan egen åsikt? Nej, inte som jag ser det.

Den enda oberoende journalist i SVT, som jag upplever det, är Janne Josefsson. Det hans vänsterkolleger, och kanske några få högerkolleger, inte gillar är när han gör reportage om vänsterextremism, och missnöjet blev tydligt när han berättade om det vid ett möte på publicistklubben, se inslaget på en dryg minut här. 

Tyvärr säger detta inslag mer än tusen ord. Hur ska vi som inte är vänster eller höger eller mitten eller åt något håll, förhålla oss till en så kallad Public Service som inte uppfyller sitt motto, att vara oberoende utan politisk påverkan?

Jag förstår att även journalister röstar, men i sitt arbete för att vi ska kunna lita på dem måste de sätta sina egna partisympatier åt sidan. I dag känns det också som att alltför många journalister är kompisar med makten, alltså den de ska syna. Det går inte! Det gäller att alltid hålla makten på armslängds avstånd.

I går var det cirka en miljon människor runt om i världen som demonstrerade för mänskliga rättigheter i allmänhet och kvinnors i synnerhet i samband med Trumps invigning. Jag lyssnade på en senator som höll tal i Chicago. Hon var demokrat och skrek ut att i decennier har kvinnor haft ett helvete och då särskilt ensamstående kvinnor med barn samtidigt som hon adresserade sitt tal till Trump. Borde hon inte ha adresserat samma tal för minst ett decennium sedan eller varför inte för fem år sedan när hennes partikamrat var president? Trump har ju inte ens varit inom politiken och haft möjlighet att ändra på villkoren för de utsatta kvinnorna. Det var ju trots allt över 60 miljoner som röstade fram Trump också där var det en stor mängd kvinnor, som tidigare lagt sin röst på demokraterna.

En av våra politiker Birgitta Ohlsson (liberalerna) satt i teve och grät av glädje över att Hillary Clinton blev nominerad till demokraternas presidentkandidat enbart för att det var en kvinna. Är inte det märkligt? Är det könet som ska spela huvudrollen? Eller hudfärgen? Ögonfärgen? Hårfärgen?
För min egen del är det enbart vad personen kan och vill göra, och gärna också har gjort något bra tidigare. Sedan bryr jag mig inte om resten.

Under de år Bill Clinton var president och affären med den då unga Monica Lewinsky kom i dagens ljus stod Bill Clinton och ljög det amerikanska folket rakt upp i ansiktet: I did not have sexuell relations with that women! ( Jag har inte haft en sexuell relation till den kvinnan!) Hillary hade inga problem med att kalla Monica för slampa och lögnerska. När FBI fick fram DNA resultaten som fällde Bill Clinton hörde inte jag Hillary be Monica Lewinsky om ursäkt för sitt övertramp, vilket hon borde gjort offentligt.

En annan film som påstås berätta om Bill Clintons väg mot Vita huset är Spelets regler 1998, mycket sevärd. Då var han senator, och bilden av honom är en karl som dreglar efter kvinnor. Dessutom påstods det i filmen att han gjorde en ung svart kvinna med barn, dottern till ägaren av en restaurang som Bill ofta frekventerade under sina resor. I filmen gör flickan abort, tror jag, men i verkligheten kanske det är som den här killen och hans mamma påstår, att Bill betalade henne för sex. och att Bill Clinton är far till ett barn han inte erkänt. Här är sonen som påstår att Bill Clinton är hans pappa.  
 

Det som jag upplever som vedervärdigt är att människor på olika sidor inom politiken är beredda att misshandla folk som inte tycker som dem. Eller stämpla dem som rasister. Varför är det så svårt att ta till sig demokrati? Jag är övertygad om att när Obama vann första och andra gången fanns det mängder av människor som önskat sig en republikan och inte en demokrat, men då såg jag inga upplopp från republikanerna. Upploppen har däremot duggat tätt i städer runt om i USA av olika anledningar de senaste tio åren. Många svarta hatar vita och tvärtom. Men är du verkligen en hudfärg? Ser du dig själv som vit eller svart? Ser du dig inte som en människa bland andra? Personligen struntar jag återigen i vilken färg du har på dina ögon, hår eller hud. Det är hur du uppför dig som räknas och alltid ska räknas. Ingenting annat!

Och den här gången är det återigen journalisterna som spelat ut grupper mot varandra i stället för att ge utrymme åt vettiga diskussioner. Tidningarna har varit fyllda med hurrarop för demonstrationerna mot Trump, men ingenstans läste jag någon som helst kritik över Obamas åtta år vid makten, där han åstadkom ...? Och vad det gäller Obama var jag också väldigt glad när han valdes för åtta år sedan, men jag har inte sett att medelklassen eller ens de mest utsatta fått någon ekonomisk förbättring under hans åtta år. Och även om republikanerna har haft makten i senaten har Obama kunnat göra förändringar. En sak som jag tyckte var mycket bra var den som tvingade alla delstater att erkänna samkönade äktenskap. För som jag alltid har tyckt så är det väl bra när människor älskar i stället för att slåss. Ju fler som är upptagna av kärlek desto färre slåss!

Vem minns inte Brexit? Där gjorde journalister återigen ett gigantiskt misstag och den gången sa de att de skulle rannsaka sig själva. Och vad hände inför det amerikanska presidentvalet? Just det! Samma sak. Nu inväntar jag valet i Tyskland och Frankrike. Det här är som jag ser det sista chansen för journalisterna att göra sitt jobb, och gör de inte det är risken stor att det blir ännu fler upplopp.

I dag finns det mängder av byar och städer i Frankrike där islamister tagit över och om det här har jag bara kunnat se på youtube och läsa artiklar i andra utländska tidningar, inte i de svenska. Detta är en av orsakerna till att Marine Le Pen kanske blir vinnare i presidentvalet. Franska kvinnor är inte tillåtna att gå vart de vill och dricka kaffe. Många fransmän är oroliga och tycker inte om att islamister styr över deras områden. Marseille är ett exempel dit man borde skicka svenska journalister, men bara om de behärskar franska.Och just detta att inte ta människors oro på allvar är också oförskämt av vissa journalister och kändisar. I stället raljerar dessa över oron och viftar bort den som en produkt av det som de kallar för hatsajter, och som jag väljer att kalla alternativ media. Personligen läser jag det mesta om till exempel en händelse som tar stort utrymme i media. Mord, våldtäkt, pedofili och misshandel, eftersom då tycker jag att min bild blir större och ärligare än om jag bara skulle välja ett alternativ.

Det är också allmänt känt att journalister på gammelmedia läser alternativ media, men de få gånger som de skriver om detta uttrycker de enbart förakt. Inte heller bra. Sverige är i dag, som USA, som Tyskland, som Frankrike, som Storbritannien med flera andra västländer, ett delat land. En liten klick vill bestämma över vad de flesta ska läsa och ta som sanning, helt förkastligt! Det finns många bilder av en historia. Ingen äger sanningen, men om journalister verkligen vill göra ett bra jobb kan de ge en mycket bättre nyanserad bild än vad de hittills levererat.

Så nu återstår det att se hur framtiden kommer att se ut för oss som fortfarande är vid liv. Och hoppas måste jag, även om det ser mörkt ut just nu.





Ramona






tisdag 27 december 2016

2016 är snart slut och har varit omtumlande för alltför många i Sverige, och 2017 är tomt och ska fyllas, frågan är med vad ...

Att jag väljer en polis som huvudnummer är nog inte konstigt. Inom polismyndigheten är det kaos på alltför många ställen, och de som har blivit lidande av den inkompetente och icke-polisen Dan Eliasson är alla skötsamma människor i Sverige och poliser på ett eller annat sätt.

Hederliga människor har fått se sina hem länsade, bilar stulna, uppbrända, blivit rånade, misshandlade, våldtagna, och alla vet i dag att listan är alldeles, alldeles för lång.

Jag skulle tro att siffran på poliser som sagt tack och adjö i år är närmare 1000. Kanske fler ... Och jag är oerhört tacksam att det finns poliser kvar som orkar arbeta vidare, men har också full förståelse för dem som inte gör det.

Här är några länkar som handlar om hur en bra och till stora delar fungerande organisation slogs i småbitar av idioter med noll koll på läget.
"Vi klarade även denna sommar" sa korkskallen efter att ha vilat upp sig under sin semester.

"Polischefens ilska mot Eliasson" Närpolischef Anders Karlsson gick i taket när Dan Eliasson gjorde exakt samma sak som sina kära sossekollegor med sin vanliga arrogans. Och ingen har väl glömt de "käcka" plastarmbanden i samband med sextrakasserierna. I år har 480 000 flickor/kvinnor anmält sexbrott. Och skulle någon komma på den dumma idén att fråga komikern Jerzy Sarnecki om orsaken är jag övertygad om att han skulle säga: Vädret har varit ovanligt bra, och kvinnor har blivit mer benägna att anmäla och vi skulle vrida oss av skratt.

Och här en hyllning till polisen av Kristoffer, som delades nästan 14 000 gånger på Facebook, och den kan våra poliser minsann få höra många gånger igen.

Sveriges Rikes lagar borde ha skrivits om för decennier sedan när det kommer till våldsbrott och nu när vi inte ens vet vilka förövarna är eller hur gamla de är, lockas allt fler att ljuga om sin ålder för att på det sättet slippa straff i fängelse. Och det är klart att om man får samhällstjänst, vilket jag brukar säga är att kratta löv i parken när krattan eventuellt blir ledig, och några så kallade "Fy på dig" samtal med någon utsjasad socialsekreterare när man begått ett grovt brott, så är ju det att föredra framför att bli inlåst, om än på fängelser som i jämförelse med många länder är rena rama konferensanläggningarna.
Här en mycket bra artikel från Blåljus om just ett sådant fall.
Här är också Elisabeth Höglunds sammanställning av antalet brott per månad. Läses på egen risk!



                                                TERRORATTACKER 2016




Det har varit fruktansvärda upplevelser för alltför många människor runt om i världen och samtliga terrorattacker har utförts av islamister, som läser Koranen som fan läser Bibeln, enligt vissa. Enligt andra läser de Koranen på rätt sätt. Vad jag anser, även om jag inte läst hela Koranen eller Bibeln, är att religioner i allmänhet och Islam i synnerhet skall debatteras, kritiseras och diskuteras. I västvärlden har det varit möjligt tack vare starka människor som vågar ifrågasätta, men i den islamiska världen är allt som stavas kritik en hädelse och därmed åker huvudet av.

I Sverige har vi under loppet av snart tjugo år sett mängder av moskéer växa upp runt om i landet, och i alltför många av dessa har det förekommit hatpredikanter från olika islamistiska länder. Eftersom arabiska inte har varit ett språk som vi hört dagligdags förrän nu, har det inte heller varit många som kunnat berätta vad som egentligen har försiggått i moskéerna. Danskarna, som alltid ligger i framkant med det mesta, gjorde en dokumentär, "Moskeerna bag sløret" på fyra avsnitt, och hade därefter en debatt med deras eminenta programledaren Clement Kjersgaard, där politiker, och de få imamer som vågade visa sig, verkligen hade en kritisk hållning, och den debatten kallar jag för en riktig debatt! Inte det som i Sverige numera heter "Opinion Live", som är ett hopkok av två eller tre olika ämnen där alla kokar över och ingen får sagt något vettigt.

Jag  skickade in en ansökan till SVT om att de skulle köpa in "Moskeerna bag sløret" efter att jag lyckats se de första tre timmarna i februari, som lagts ut på Youtube men numera är borttaget, tyvärr. Och jag hade blivit mäkta förvånad om SVT hade hört av sig.


Och så fick Sverige en ny så kallad samordnare för våldsbejakande extremism. Damen i fråga heter Anna Carlstedt, och utsågs av kulturminister Alice Bah Kunke. Katarina Janouch hade en underbar Twitter om denna utnämning. När vi har en av nordens bästa terrorexperter, Magnus Norell. Varför då anlita en julmustexpert?

Och Katarina Janouch är inte ensam om att undra. Vi är förfärligt många. En som ofta skriver kritiska och kristallklara inlägg är Alice Teodorescu och här är hennes inlägg i debatten från Göteborgs Posten.  Varför räds regeringen experter?


En annan person som borde anlitas är Mohamed Eddie Omar som skriver för "Det goda samhället". Han är en f.d. islamist och har massor med kunskap som samtliga inom regering och riksdag saknar än i dag. I dagarna blev föreningen " Sveriges unga muslimer" av med sina miljonbidrag. Ordförande Rashid Musa som beskriver sig själv på följande sätt på Facebook: "Ordförande för Sveriges unga muslimer & representerar 1.6 miljarder muslimer. Jobbar som terrorexpert".  Vilket jag och många med mig finner skrattretande med tanke på vad som framkommit om deras verksamhet. Och med tanke på att Omar Mustafa hyllar Anna Carlstedt som den nya samordnaren, förstår man att vi alla är illa ute ...

Gudmundson har en mycket bra artikel om Sveriges unga muslimer, vilka borde ha förlorat sitt miljonbidrag redan 2011. Läs och begrunda! 





                                                      NUMERA KÖNSAPARTHEID I SVERIGE

Ja du läser rätt! Allt som vi kvinnor och även män kämpat för i alla år, jämställdhet, håller sakta men säkert på att raseras i Sverige. Skilda badtider för män och kvinnor på grund av en enda religion, islam. Och det är männen inom den religionen som inte vill att deras fruar ska vara tillsammans med andra främmande män och visa sina kroppar. Deras sjuka inställning har gjort att flera badhus och andra inrättningar felaktigt använder Sveriges religionsfrihet och av "hänsyn" till denna religion gör som dessa män vill. Uruselt! "Skilda badtider bevisar islamisternas makt"

 

En annan duktig och ärlig skribent som många känner till är Marcus Birro, som också fick känna av den berömda vänsterextremismen som är på frammarsch i Sverige. Marcus var sidekick till Malou "Efter tio" 2013 och var en gång accepterad inom etablissemanget, till och med hyllad. Men det kan gå fort utför om man inte håller sig inom de ramar som dessa självutnämnda "rättsägare" har fastställt. Marcus begick ett fruktansvärt misstag genom att äta lunch med en Sverigedemokrat. Hua! Och sedan dess är han utanför stugvärmen. En som däremot varit utanför men numera är inne i värmen är Henrik Schyffert. Han säger och skriver de "rätta" sakerna, och vi är många som finner honom rent av både löjeväckande och avskyvärd. Hans tidigare fru Bea Uusma ska nog tacka sin lyckliga stjärna att han hittade en annan kvinna i stället, Nour El Refai, som kanske kommer att imponeras av honom under några år. Sedan kanske det kommer en dag när hon ser på honom bakifrån och undrar vad det är för en hängröv hon dras med.

Här kan du läsa ett av Marcus Birros många inlägg som alla har varit mycket bra. Här från Nyheter24.
En svens tiger- Vår tids farsot.


 

                                         En ny stad i befolkningsantal har anlänt till Sverige

Sverige har tagit emot cirka 160 000 människor från olika islamistiska stater. En del kom från Syrien men många tog chansen att få ett bättre liv, eftersom Reinfeldt tyckte att vi skulle öppna våra hjärtan togs också det ödesdigra beslutet av en tjänsteman, som inte bara öppnade sitt hjärta, utan han tog också beslutet att öppna alla våra plånböcker men glömde fråga oss om det var okej. Den signalen att alla som sade sig vara från Syrien per automatik skulle få permanent uppehållstillstånd fick människosmugglarna att joddla av lycka. De gnuggade händerna och såg dollartecknet i ögonen. Nu kunde de ju lova sina "Passagerare" att de skulle få stanna i Sverige. Det fanns det papper på!



Med anhöriginvandringen blir alla dessa människor lika många som Malmös stadsbefolkning var för sex år sedan, 2010, 218 415 personer. När dessa yrvakna tokstollar som tog dessa beslut vaknade upp i verkligheten var det redan försent. Alldeles försent. Om detta har Merit Wager med hjälp av sina miggor ( migrationspersonal) berättat om i mer än ett decennium, men som med allt annat för döva öron.

Nu har tokstollarna samlat ihop sig och bestämt att " Från och med nu kallar vi "saker och ting" för en "utmaning"! Ingen får använda det rätta ordet, problem ...  för då kommer du inte att få vara med på valbar plats 2018, bara så du vet! Och "saker och ting" är bostad, arbete, utbildning, sjukvård, tandvård med mera. Sådant som människor behöver för att må bra, och som egentligen inte är gratis för någon i Sverige. Inte ens för fattigpensionärerna ...




Och när vi nu är inne på fattigpensionärerna är här också några artiklar i ämnet. Så du som just nu är kring trettio -fyrtio år och inte har ett stort arv att vänta, rika föräldrar eller andra givmilda rika släktingar, bör du nog börja spara nu! Eller sätt dig in ditt orange- ångestkuvert och börja se om ditt hus eller du kanske vill jobba tills du stupar? Personerna som du kan läsa om nedan är tvungna att jobba eller gå på Frälsis för att bli mätta!

Margareta tvingas leva i fattigdom

De bortglömda pensionärerna
Annika har jobbat statligt hela livet nu är hon fattigpensionär
  

Jag skulle kunna rada upp länk efter länk efter länk i den här "utmaningen". Men jag nöjer mig med dessa tre ... Du som vill ha mer Googlar på " Pensionärer som tvingas jobba" så hittar du 174 000 artiklar!


Men visst har väl 2016 varit ett särskilt bra år för dig? Ja, jag tänkte väl det.

Du är lika lycklig som en nybadad gris! Skämt åsido. Självklart finns det miljoner människor som inte lider någon penganöd av något slag och mår bra ... eller i all fall hyfsat. En del av dem delar med sig till olika hjälporganisationer, som sätter sprätt på massor av pengar på reklam för att vi som ser den ska må dåligt och vränga lädret. Reklampengarna borde de ha satsat på människor som behöver hjälp!  

Sedan finns det människor som ställer upp ideellt av olika anledningar. Spelar egentligen ingen roll om de gör det för att de själva ska må bra, för genom sina gärningar gör dessa personer otroligt mycket för andra också. Och är det något vi borde ha förstått vid det här laget så är det att staten inte längre kommer att kunna ta hand om oss från vaggan till graven, som det en gång utlovades eftersom vi betalat och betalar världens högsta skatter.

Nej, jag har inte glömt landstingspolitikerna. Dessa är en kategori för sig. En samling plåtskallar!

Deras enda uppgift är att stapla utredningar på varandra och alla utredningar utreds gärna en andra gång för säkerhets skull. Detta har resulterat i en vårdapparat som är en katastrof för alla oss som behöver vård. Bemanningsföretagen som tillhandahåller sjukvårdspersonal hade aldrig ens uppstått om dessa plåtskallar gemensamt med " Vi tar fajten" kommer du ihåg? hade sett till att ge samtlig sjukvårdspersonal rejäla löner och hyggliga arbetsförhållanden. Nu har dessa plåtskallar kommit på en ny idé för att strama åt våra skattepengar, som de så glatt slösat med i alla år. Jo, nu stryper de bemanningspersonal, och stänger hellre avdelningar. Men neheedå detta drabbar inte vårdbehövande påstår plåtskallarna. De får helt enkelt ta sig till närmsta vårdinrättning som kanske ligger femton mil bort. Usch ja!


Nej, nu får det räcka med elände ... jag hade kunnat fylla en hel bok, men det gör andra i ämnet så mycket bättre. Jag har beställt boken "MassUtmaning" av den duktiga och modiga Tino Sanandaji, som jag ser fram emot att läsa. Här kan du läsa om den och beställa den!



Nu ska vi inom några dagar skåla in det nya året och säga adjö till det gamla. Det är fyra dagar kvar när jag skriver det här och jag hoppas verkligen inte att det blir fler mord i Sverige fram till tolvslaget. Vi får alla hoppas på änglavakt av något slag! Jag har inga nyårslöften, aldrig haft ... tror inte på sånt. Vill jag förändra något har jag alltid kämpat för det oavsett årstid. Så jag avslutar min kortfattade årskrönika med att säga: Ett gott slut och ett Gott Nytt År! Skål! Och det går lika bra med alkoholfritt för den som av olika orsaker inte dricker alkohol.
Åsså kanske vi får vinter här nere 2017 på bästkusten så barnen får åka pulka, skidor och ha lite kul i snön!


Ramona